Nils är en stor, välfödd katt som egentligen är väldigt snäll. Kanske litet underligt, med tanke på hans mamma, som var något av husets skräck. Hans mormor, persern Fanny, skall enligt uppgift ha varit likadan.

Nej, Nils är snäll. Det kan uttryckas på ett mindre smickrande sätt också: Han är feg. För inte så länge sedan skrev jag t.o.m. mycket feg. Fast nu har det något bättrats. Mer därom senare.

Till skillnad från mina tidigare katter, har jag aldrig lyckats lära Nils att gå i koppel. Den enda gången jag satt på honom en sele, höll han på att strypa sig själv i försöken att få av den. Hade vi inte varit två som kunde hjälpa honom ur den, fruktar jag starkt att han hade lyckats i sina suicidala försök.

Hans koppelovilja gör nu inte så mycket, han går ändå inte ut utan att jag är med. Han vågar inte. Tidigare gallskrek han till på köpet om jag kom för långt bort.

En gång när vi var ute, smet han in i ett snår alldeles intill stigen. Plötsligt kom han ut som skjuten ur en kanon, med pälsen på ända och svansen som en gammaldags flaskborste. Ni vet, den typen som ser ut som en piprensare som fått anabola steroider. Jag blev förstås nyfiken och tittade in, och vad såg jag: Jo, en kanin.

Nåja, jag skrev ju att han hade blivit litet modigare. Det har mycket att göra med den två år yngre katten, Sixten. Korpsvart, liten, elegant och fruktansvärt busig. Nils är snygg, med en liksom vattrad päls i den där mörkgrå färgen som brukar kallas "blå" när det är frågan om katter. Elegant kan man emellertid inte kalla honom. Klumpig och tunggumpad är bättre ord. Å andra sidan är Nils alldeles för snäll för att kunna kallas busig, och framför allt har han utvecklat en otrolig värdighet vis-à-vis Sixten. Med tanke på att han trots allt är hankatt (nå ja…) så är han väldigt "mammig" mot Sixten - eller kanske vi ska kalla honom en mentor - lär honom en massa nyttiga färdigheter, hur man öppnar skåpsdörrar, var den bästa maten finns i huset (kylskåpet, förstås!), hur man petar ner saker från bord och fönsterkarmar. Det verkar som om Nils har fått ett visst föräldraansvar.

Numer går Nils inte ut längre. Vi har flyttat, och den nya miljön (100 m ifrån den gamla bostaden) är inte "trevlig". Redan tidigare hade han börjat inskränka utevistelserna till att sitta på yttertrappan och se sig omkring i 5-10 minuter, för att därefter besluta att omgivningen inte var honom värdig, och gå in igen. Däremot har vi fått en uteplats, och den kan han möjligtvis inta om det passar honom. Och lägenhetsdörren är öppen, givetvis. Hans lättja har tyvärr en litet allvarligare förklaring också, Nils är gammal, och hans hjärta är inte riktigt vad det varit.

Däremot vet jag inte om jag ska räkna Nils uppförande hos veterinären till hans utslag av mod - snarare då hans integritet, samma egenskap som nästan fick honom att strypa sig själv, hellre än att ha på en förhatlig sele. Han accepterar helt att bli röntgad; men det ska ske när han står upp. Ligga ner på röntgenbordet? Glöm det. Och när det skulle tas blodprov på honom... vi var tre som fick hålla stackaren, insvept i en handduk. Och ändå lyckades han nästan komma loss...
När han en gång skulle ultraljudundersökas (han hade urinvägsproblem), sa djursjukhuset till mig: "Den katten vill vi hemskt gärna söva". Jag förstår dem.

Sixten har sina egenheter. Tidigare var han mer än villig att visa upp sina färdigheter i heminredning. Han var väldigt minimalistisk när det kom till heminredning, den gode Sixten, han föredrog nakna cementytor. Se på hans tapetsida för belägg.

Och så har vi Sixtens tills för några år sen mest framträdande egenhet: Hans färdigheter i dörrbestigning. Jo, jag lovar - se själva om ni inte tror mej!

Även Nils har egenheter, förstås - vilken katt har inte det? En är hans grävskopestil när han äter. Han lyfter upp en rejäl tugga mat i munnen, går någon meter bort, släpper ner det, och börjar äta i småportioner. Tillbaka till matskålen, ny tugga, och bort till något annat ställe för att äta upp det. Det går väl an när det är torrmat, men med burkmat...

En annan är hans läte. Inte jamandet, det är fullt normalt, men han grymtar. Ja, han grymtar. Ibland undrar jag om det är en katt som jag bor hos eller ett vietnamesiskt hängbukssvin.

Men han är som sagt en rar katt. Tillgiven som få, möter mig glatt oavsett hur länge jag varit borta, spinner som en elektrisk motor på högvarv när han ska få mat. Och så ligger han gärna på rygg så jag kan klia honom på magen. Ser ut som en hund då, nästan. Ja, jag vet, jag förolämpar honom grovt, men så ser han ut.

Så är han snäll mot mina gäster. Inte som urkatten Gottfrid, som gärna kissade i gästernas skor. Efter det han hade kommit fram under soffan, vill säga: Där hade han först legat och morrat i en halvtimme för att jag släppt in en inkräktare i huset. För att inte tala om vad han gjorde med gästerna själva: Han var en katt som starkt levde efter maximen att tänder är till för att användas. Nils däremot, har aldrig skickat mig till lasarettet för stelkrampsspruta och penicilinbehandling. Han har inte heller gått till oprovocerade angrepp mot grannens pudel. Gottfrid tyckte om att spöa hundar, helst små. Så jag har mycket att vara tacksam för.

Tillbaka till förstasidan