ÖRLOGSSKEPPET TIGERN OCH SLAGET I DANZIGBUKTEN ÅR 1627.

Sverige har i flera år deltagit i trettioåriga kriget. Sverige var, efter den tidens mått, en stormakt. Skåne, Halland, Blekinge, Jämtland och Gotland tillhörde visserligen Danmark-Norge. Men Finland och Estland tillhörde Sverige. Stora delar av Östersjöområdet var alltså svenskt. Det var ett mångetniskt Sverige, med en sammanlagd befolkning på runt 1,5 miljoner. Fler än nio av tio var bönder. Den svenske kungen, Gustav II Adolf, var nu i krig mot Polen. Den polske kungen, Sigismund III hade ursprungligen varit svensk kung. Han var nära släkt med den svenske kungen och ansåg sig vara Sveriges laglige kung. Gustav II Adolf ville å sin sida komma åt de rika åkrarna i Polska Preussen. Sigismund var katolik och Gustav var fanatisk lutheran. De hade båda goda skäl att sucka "Släkten är värst!".

Gustav II hade lagt beslag på några viktiga städer i polska Preussen, däribland Elbing och Pillau. I dessa städer hade han sina militära baser, i Pillau främst sin flotta. Danzig var Polens viktigaste hamnstad och skyddades därför av flera starka befästningar. Fästningen Weichselmunde skyddade Danzigs flotta. Danzigs fästningar var så starka, att kung Gustavs arméer inte kunde inta staden. Men från Pillau kunde han skicka iväg skepp som kunde uppbringa handelsfartyg på väg till Danzig och tvinga dem att betala höga tullar innan de släpptes. På så vis fick Gustav II pengar till sin armé, samtidigt som polackerna fick betala dyrt för sina varor. Den polska flottan var liten: Några få krigsskepp, några handelsfartyg och båtar som utrustats med kanoner. Vidare fanns det några kapare som brukade segla upp i Östersjön och irritera den svenska flottan. Men sedan den svenska flottan i maj anlänt till Pillau och Östersjön, blev de polska fartygen försiktigare. Det blev ibland rena katt och råtta-lekennär den lilla polska flottan jagades av den stora svenska flottan. Men för det mesta höll sig den polska flottan bakom Weichselmundes starka murar.



FAKTA i "litterär" form:
Norrmalm är en förstad till Stockholm.Här bor många av de som arbetar för flottan. Som i så många andra städer är husen av trä och folket har kor och grisar. En dag kom beskedet att jag skulle bli inskriven i flottan. Jag hade tur att bo på Norrmalm, så jag kunde bo hemma ända tills flottan skulle avsegla. Tigern som är skeppet där jag ska tjänstgöra som matros och de andra skeppen ligger på "Holmen" (nuv. Blasieholmen), som är både flottbas och varv. Det tar mig bara en halvtimme att gå dit. Jag vet inte vad jag tycker om att fara till Danzigbukten. Några talar om att man kan avancera och kanske rent av sluta som amiral. Men pappa tjänade flottan hela sitt liv och när han dog under katastrofen vid Domesnäs, var han blott högbåtsman. Av de som börjat på däck, är det väl bara Lasse Bubb som till slut blev amiral. Några säger att det krävs att man har adligt blod för att bli amiral. Jag frågar dem som var med vid förra årets eskader om vilka faror som hotar i Danzigbukten. De svarar att det är sjukdomarna; frossan, skörbjuggen och magsjukan som som dödade varannan i eskadern. De som som dog av kulor var lätt räknade. När vi avseglar, kastar jag en blick mot Stockholm med sitt väldiga slott och höga kyrkspiror och skog av master. Jag är nyss fyllda femton. Efter ett uppehåll vid Älvsnabben seglade Tigern och resten av flottan för en frisk vind till Pillau. Den sjunde maj kom vi till den lilla befästa staden. Det rådde liv och rörelse. Soldater som debarkerade sina transportfartyg, förrådstunnor lastades av, tält restes, trumpeter ljöd. Hela redden var full av alla sorters fartyg; De grant målade örlogsskeppen, de mindre pinasserna, tvåmastade bojortar, smäckra galärer med sina trekantiga segel, små strussar, håpar, skeppsbåtar, ekor...Överallt bland tält, soldater, sjöfolk tross och horor såg man vår fete kung vagga fram med sitt vippande röda pipskägg och sina närsynt spanande fiskögon. Som ankungar följde honom hans kusin den ofantligt fete riksamiral Gyllenhielm, som var flottans chef och den magre överste Stjernsköld med sitt långa skägg och isblå ögon.

Tionde maj seglade tio skepp, däribland Tigern och en pinass mot Danzigs redd. Dagen därpå ankrade vi där. Årets blockad hade börjat. Utanför de långa pirarna vid Weichselmunde fann vi sju polska skepp. Två av dem räddade sig snabbt in i Weichsel. De fem andra lyckades fly till Kolberg. Men vi lyckades utan större strid återta två skepp som polackerna tidigare tagit från oss och vi lyckades också segla in i weichselmynningen och kapa ett av de flyende polska skeppen. Nu lät riksamiralen placera ut sexton skepp i bukten, för att försöka fånga de fem skepp som lyckades fly till Kolberg.

Den femtonde maj såg några av våra skepp, att de polska skeppen rundat Hela-halvön. Nu startade klappjakten! Vi som aldrig upplevat något riktigt sjöslag kände hur spänningen steg, men också rädslan trots att vi var säkra på att kunna fånga in polackerna. Men polackerna var kloka. Först seglade de in bland grunden nära kusten, dit våra mera djupgående skepp inte kunde segla

. Sen satte de rak kurs mot Weichselmunde. Jupiter, Gamla Rikssvärdet och vår Tigern, hann fatt dem och lyckades få de fördelaktiga lovartsläget . Nu dånade kanonerna, luften fylldes av stickande vit rök och träsplitter yrde. Mellan de öronbedövande salvorna hördes skriken från de sårade och döende. Genom den täta röken skymtade jag, att Gamla Rikssvärdet och Jupiter var tätt intill två polska skepp. De hade äntringsläge och hade lätt kunnat få över äntringsmanskep på de polska skeppen. I så fall hade vi lyckats erövra två fiendeskepp. Men istället lyckades de polska skeppen segla sig ur järngreppet, passera alla de andra svenska skeppen och ta sig i säkerhet under Weichselmundes kanoner. Men det polska flaggskeppet går på grund strax utanför de långa pirarna vid Weichsels utlopp. För att inte själva riskera att gå på grund, vågar vi inte segla inom skotthåll och sänka flaggskeppet. Redan ett par dagar senare lyckas polackerna dra loss sitt skepp från grundet.Sexton svenska skepp, hade inte lyckats fånga fem polska skepp. Det var ju skandal, tyckte riksamiralen, så han tillsatte krigsrätt. Jupiters kapten, Planting dömdes omedelbart till avsked. Istället för attföra befäl och försöka få till stånd en äntring, hade han själv sällat sig till kanonbetjäningen och skjutit med akterkanonerna! Dagarna kom och gick med hårt arbete uppe i riggen. Resten av tiden levde vi, sjömän och soldater, bland kanonerna på batteridäck. Här rådde ständigt mörker och nätterna kunde vara bitande kalla även under sommaren och överallt sipprade vatten in, från otäta nåt och kanonportarnas springor. Röken från den öppna eldstaden på däcket nedanför sved i våra ögon. Dålig mat, saltkött med vita maskar och halvrutten saltströmming och välling, var vi vana vid från land. Vi var också vana vid sjukdomarna, men här levde vi så tätt inpå varandra att frossan och magsjukan drabbade var och varannan. Vi var ständigt sjuka, men trots det måste vi ändra de kyrktornshöga masterna och beslå vattenmättade tons-tunga segel, hala skot elle jobba vid länspumparna. Den som inte kunde lyda order riskerade att hängas. Den som stal, det fanns förvisso inte annat att stjäla från varandra än lite tråd och skopligg eller en nål och bit torkat kött, kunde få öronen avskurna. Svor man kunde man dömas att dras med ett rep under kölen. Här har Tigern lyckats stoppa ett handelsfartyg, som försökt segla till Danzig.Med Tigerns skeppsbåt seglas en prisbesättning över till handelsfartyget. Prisbesättningen ska segla fartyget till Pillau. Efter att där ha betalat en hög tull (lösensumma) får handelsfartyget segla vidare till Danzig. Sådana här små episoder hände ofta. Månad efter månad seglade vi i Danzigbukten på jakt efter handelsfartyg, kapare och krigsfartyg. Ibland seglar vi tätt intill floden Weichsels mynning, då kan vi tydligt se de polska skeppen som ligger inne i floden. Där vilar de trygga under borgen Weichselmundes kanoner. Vår kapten, Simon Stewart, är liksom många andra befälhavare på både vår och på fiendesidan skotte. Hans svordomar är fulla av skorrande R. Bara ett par kabellängder bort ligger den polska flottan, men ändå omöjlig att nå. Och den ointagliga staden Danzigs höga kopparklädda torn och spiror ser vi borta vid horisonten ännu när vi är mitt ute i bukten. Från toppen av borgen Weichselmundes höga metallspira har den polske amiralen Dickmann god utsikt och kan följa våra skepps rörelser när vi kryssar eller rider ut en allt för styv kuling ute i bukten.

Hösten kom och med den stormarna. Riksamiralen Gyllenhielm seglade hem till Sverige med de flesta fartygen. Kvar i bukten blev en liten eskader på sex skepp, bland dem Tigern, Solen och Pelikanen. Till amiral för eskadern utsågs överste Stjernsköld. Han visste föga om skepp och han var känd för sitt hetsiga humör. Som sitt flaggskepp valde han Tigern. Ofta lät han oss segla inom hörhåll för Weichselmunde. Då skrek han åt polackerna, att de var fega som inte våga segla ut och möta oss i en drabbning. Liksom riksamiralen hade han suttit i polskt fängelse, så flera av hans eder var säkert på polska! Dagarna gick. Våra sex skepp låg för ankar i regn och storm på redden utanför Weichselmunde. Maten var på upphällningen och svält och sjukdomar hade försvagat oss alla. Så äntligen, den femtonde november, beordrade Stjernsköld att ankarna skulle hissas och vi skulle få segla hem. Vi hade knappt hunnit smälta glädjebudskapen när vi rundade Hela och plötsligt orden löd: Fäll ankarna! Från sin plats på det upphöjda havdäcket förklarade amiral Stjernsköld sin plan: " Nu när den polska flottar tror att vi seglat hem, kommer de säkert att lägga sina skepp ute på redden. Då ska vi anfalla dem!". Stärkta av en tilldelning starkt kajutöl, seglade vi påföljande dag åter in i bukten. Amiralen hade gissat rätt. Där låg hela den lilla polska flottan för ankar. Jag räknade till tio fartyg, flera av dem ganska små. När de fick syn på oss, kapade de genast sina ankartrossaer och seglade in i Weichsel. Men alldeles som för ett år sedan, gick det polska flaggskeppet på grund, även denna gång utom skotthåll för våra skepp. Jag såg att det polska skeppets akterspegel var smyckad med en väldig skulptur somföreställde Sankt Göran och draken. Samma motiv hade jag en gång sett avbildas på en märklig gammal skulptur i Storkyrkan hemma i Stockholm. Vi ankrade åter på redden. Det var som om våra sista krafter tagit slut efter besvikelsen att inte ha mött fienden i strid. Redan därpå såg vi hur polackerna drog sitt flaggskepp av grundet och bogserade det in i Weichsel. Nu gjorde vår amiral någon som vi alla fann mycket märkligt: Han beordrade att vårt starkast bestyckade, men långsammaste, skepp Solen skulle segla till Pillau och medela kungen, att eskadrern snart skulle segla hem. Kanske vår amiral tänkte, att polackerna skulle våga sig ut i bukten, nu när vi skickat iväg vårt starkaste skepp. Det var en klok, men samtidigt dumdristig plan. Våra kvarvarande skepp låg spridda över hela redden, med Tigern närmast Weichsels mynning som ett oemotståndligt bete för polackerna.

Tidigt i gryningen den artonde november, det var regningt och disigt, skymtade vi den polska eskadern när den seglade ut. Vi lättade ankar och seglade ner mot det polska flaggskeppet Ritter Sankt Georg. Vår eskaders övriga skepp var ännu spridda ute i bukten, men nu när diset lättade såg vi att skeppet Solen hade återvänt. Nu delade denpolska flottan upp sig i tre enheter med två till fyra skepp i varje enhet. Tre polska skepp satte kurs mot Solen och två andra skepp seglade rakt mot Tigern. Trots att vi sköt med nästan alla kanoner som bar, lyckades de polska skeppen nå äntringsläge. Anförda av sin väldige amiral Dickmann, vällde polackerna över vårt däck. Nu stred vi man mot man, med yxor, svärd och korta spjut. . Män stöp på alla håll. Här slaktade vi varandra, skrikande av skräck och smärta. Ännu dånade enstaka kanoner, vars kulor plöjde gator av blod genom de stridande. Vi är försvagade av svält och sjukdomar och polackerna har friskt manskap och vi känner hur krafterna och modet försvinner allt mer. Genom röken skymtar vi så plötsligt Pelikanen, hoppet tänds för någon kort minut. Men efter att ha avlossat en salva som dödar den polske amiralen och några polska äntringsgastar, försvinner Pelikanen åter. Vår amiral såras och bärs snabbt in i kajutan och kapten Stewart faller efter att ha träffats av en kula i halsen. En svensk soldat med en brinnande tjärkrans i handen rusar mot krutdurken. Tydligen har vår sårade amiral beordrat att vårt skepp , med vän och fiende ombord, ska sprängas i luften, så som flottans instruktioner kräver när allt hopp om seger är ute. Men soldaten fälls. Så plötsligt halas flaggan högt uppe på akterkastellet och det är signalen på att vi gett upp. Vapenskramlet upphör med ens och nu hörs endast de sårades skrik och kvidanden. Vän och fiende ser förbluffat på varandra, svettiga, röksotiga och med blodet rinnande. Himlen lyser nu i rött och gult medan solen stiger över Frissches Haff borta vid horisonten. Ett stycke från oss hörs ännu enstaka muller från Solen och hennes angripare.

Plötsligt blixtrar det till över skeppet därute i bukten, en väldig rökplyn reser sig mot himlen och först därefter kommer dånet. Söndersprängd och brinnande sjunker Solen i havet, medan den verkliga solen stiger på himlen. Tigern erövrad, Solen sprängd, av de egna eller av fienden kommer vi aldrig att få veta, och resten av vår eskader har i panik lämnat bukten. Flera dagar senare förs vi i bojor, bakom den polske amiralens kista, genom Danzigs gator till den väldiga Mariakyrkan där Danzigborna kan fira sin största seger och samtidigt sörja förlusten av sin älskade amiral. Om månaderna i fängelse är inte mycket att orda om, de var knappast värre än månaderna ombord på Tigern. Sommaren 1628 blev vi äntligen fria och fick segla hem till Stockholm. Där blev jag genast inskriven på det nybyggda regalskeppet Wasan (Vasen, Vasa). Man säger att Wasan är så kraftigt bestyckad, att hon ensam kan skjuta hela den polska flottan i sank. Nu är det den femte juli. Idag kom amiral Stjernskölds lik hem från Polen. Hans kista stod längst fram på rambaten på ett smalt skepp med två trekantiga segel, en galär, som roddes förbi Wasan. Vi hedrade vår stupade amiral med att skjuta svenskt lösen. Om en månad ska Wasan segla till Danzigbukten, ryktas det.


Föremål som bärgats från Solens vrak.






OM SKEPPEN 1627.
Örlogskeppen, hade alltid tre master. De minsta hade 10-15 kanoner, de största runt 30 kanoner. Vasen med sina 64 kanoner, var en bjässe bland den tidens örlogsskepp. Pinassen kunde ha 2-3 master och 4-12 kanoner. Galären (även Galeja) hade 1-2 master med trekantiga segel, ett långt smalt skrov och drevs främst med åror. Galären kunde ha 2-4 kanoner. Bojorten var ett rundgattat, oftast tvåmastat handelsfartyg (vanligen riggad med klyvare, stagfock, gaffel eller sprisegel på stormasten och trekantigt (latin-)segel på mesan. Jakten var ett enmastat jaktriggat fartyg. Skeppsbåten var ett roddfartyg som kunde riggas med sprisegel. På alla större fartyg fanns 1-3 sådana farkoster. Gränserna mellan handelsfartyg och örlogs-(krigs-)fartyg var ofta flytande. Handelsfartyg kunde vara bestyckade och i flottan kunde man t. ex. använda en bojort och bestycka den. Såväl de svenska som de polska skeppen i Danzigbukten var ganska små: Tigern hade cirka 22 kanoner med en effekt på "90". Solen hade 38 kanoner, med en effekt på 183. Ritter Sankt Georg, hade 31 kanoner med en effekt på 162, 5. Effekt=kanonernas sammanlagda eldkraft (antal kanoner X vikten i pund på de kulor de kunde skjuta iväg) Som en jämförelse: Vasen hade 64 kanoner på kunde skjuta iväg 24-pundiga kulor. Vasens effekt blir därför hela 1536! (64 X 24). Det var vanligt att ett skepp kunde ha flera olika sorters kanoner av skiftande kaliber. Vasen var kanske det första svenska skepp där alla kanoner var likadana.


TORRA FAKTA.
Tigern: Byggd 1624. Erövrad av Polen 1627, återerövrad av Sverige fyra år senare. 22 kanoner, senare 14, men tyngre kanoner. 44-50 sjöfolk, 50 sjösoldater (knektar). Vi vet namnen på några få av dem som var ombord på Tigern 1627: Kapten Simon Stewart, svårt sårad 18 november 1627. Några år senare blir han amiral. Överste Nils Stjernsköld, amiral i november 1627, dör av sina skador 18 november 1627. Mats, hans tjänare. Han dör av sina skador under slaget, bara några minuter innan Stjernsköld. Bertil, skeppspräst på Tigern, närvarande vid Mats och Stjärnskölds dödsläger. Arent Dickmann, den skicklige polske amiralen som stupar på Tigerns däck 18 november 1627. Böcker jag läst; Generalstaben: Sveriges krig 1611-1632 (Stockholm 1938). Hamilton, E:Sjöstrid på Wasas tid (Wasastudier 9). Koczorowski, E: Bitwa pod Oliwa (Gdansk 1976). Smolarek, P: Exhibition HISTORY OF POLISH SHIPPING (Gdansk Maritime Museum publications, Gdansk 1974). Stockholmsbilderna är inspirerade av Hogenbergs (slutet av 1500-talet) och Keysers (1637) ofta publicerade bilder. De finns bl a i: Råberg, M Visioner och Verklighet I (Stockholm 1987). Vi vet inte hur skeppen i Danzigbukten 1627 såg ut. Men vi vet när de byggdes, hur stora de var och hur många kanoner de hade. De var ganska små och likande galeonerna från tiden kring år 1600. Det helt bevarade skeppet Vasen (Vasa, Wasa) från 1628, var däremot ett för den tiden modernt skepp med täckta gallerier (utbyggnader på aktern, såg ut som balkonger) och två täckta batteridäck. Förutom Björn Landströms Vasan (Stockholm 1980), är en av de bästa böckerna om det tidiga 1600 talets skepp: Kirsch, P: The Galleon (London 1990). Bilderna av fynden från Solen, plåtades av vännerna Larsa och Althis när vi tittade på utställningen SOLEN SJUNKER på gamla WASAVARVET, det bör ha varit runt 1980.

OM STAVNING:
Det polska amiralsskeppet hette Ritter Sankt Georg, i modern litteratur har det det polska namnet Swiety Jerzy. Danzig och Weichselmunde heter idag Gdansk och Wisloujscie. Men 1627 var trakten kring Gdansk tyskspråkig. På polska kallas drabbningen "Bitwa pod Oliwa", Slaget vid Oliwa. Idag är Oliwa en del av Gdansk. Oliwas berömda domkyrka plundrades av svenskarna på 1600-talet.
E-mail     Back